Värd att läsa även om jag vet att det är ganska mycket, men allt stämmer in på Jennifer! // Bella


22-åriga Jennifer Lawrence är kanske det hetaste som existerar just nu. Modehusen har fattat det, filmstudiorna har fattat det, till och med morgonsofforna har börjat förstå det. Hon är större än alla internet-memes sammanlagda, mer viral än Harlem Shake. Och världen är enig: Jennifer Lawrence är världens charmigaste person.

Jennifer Lawrence förkroppsligar alla den nya tidens ideal. Hon kan spela allvarliga, svåra roller men också bära upp stora blockbusters som X-Men: First Class och The Hunger Games. Hon överraskar ett idélöst Hollywood med tillhörande, ännu sömnigare kritikerkår genom att vinna en Oscar – inte som en method actress som burit näsprotes i fem månader för att leva sig in i rollen – utan för en romcom (!). Men det är inte en guldstatyett som får all världens journalister att önska att de var hennes nya bästis. Och, till skillnad från vad Oscarsvärden verkade tro, det är inte heller hennes skönhet eller utsökta klänningsval på röda mattan. Det som gör Jennifer Lawrence till den största skådisen just nu är att hon föll pladask på klänningsfållen inför miljontals tittare under Oscarsgalan, käkade pommes frites på röda mattan och freakade ur när hon såg kändisar som Jack Nicholson. När Lawrence gör entré jublar reportrar, gif-makare och publicister – för här kommer intervjuguld. Det känns liksom lite bättre att just hon, hon som inte ens kan gå i klackar, vann filmvärldens mest prestigefulla pris, är skitsexig och enormt begåvad.

Lawrence var inte den enda kvinnan att ta hem en Oscar den kvällen i februari. Bästa kvinnliga biroll gick till Anne Hathaway, också hon en relativt ung skådespelerska i sammanhanget, med filmer som The Dark Knight Rises och Les Misérables i bagaget. Dagen efter hennes tacktal publicerade sajten Buzzfeed en artikel döpt ”Varför hatar folk Anne Hathaway?”, där de hjälpsamt listade tänkbara anledningar (hennes mun är för bred, hon ser dum ut, hennes tal kändes inte genuint, etcetera). För internetgamarna var Anne Hathaway tydligen den överpresterande tjejen som alltid räckte upp handen högst i klassen, den duktiga Hermione Granger-figuren vi har lärt oss att man ska avsky.
I en tid där kvinnohat lätt kan maskeras till lustiga kommentarer om stjärnors utseende eller privatliv kommer Jennifer Lawrence precis undan, eftersom det inte finns en tillstymmelse till något hotfullt över henne. Hon har exakt allt men är ändå den där tjejen som ”trivs bäst i mjukisbyxor med en öl framför tv:n”. Hon äter chips i sin galaklänning och alla drar en lättnadens suck – hon har inte blivit hjärntvättad av Hollywood. Precis som med Zooey Deschanel är det okej att Lawrence är lättklädd, på ett smakfullt sätt, lite då och då eftersom vi alla vet med oss att de strax därefter kommer att snubbla eller gå in i en dörr. Deras attraktionskraft är uppenbar för allt och alla – utom de själva. Samma kärlek överöstes Anne Hathaway av när hon spelade snygg tonårstjej "fast med tandställning" i filmen En prinsessas dagbok. Idag har hon istället lyckats lite för bra med att uppfylla alla krav som ställs i en sexistisk bransch. Hon har läderdräkt som Catwoman och vill ta skådespeleriet seriöst med avklippt hår i Les Misérables. Den klaustrofobiska kvinnoroll som hon och många andra med henne har getts, den om övermänniskan, blir till slut deras fall.

Jag tror aldrig att jag har läst om en man som har blivit hjärntvättad av Hollywood. När Tom Cruise ler sitt mest maniska leende är det ingen som erbjuder förklaringen att han skulle vara förstörd av filmindustrin, besatt av sitt attraktionskapital. Som man i Hollywood kan du nämligen vara tokig, dekad eller en föredetting men aldrig ett offer för hjärntvätt. Som kvinna ska du däremot tacka gudarna om du, som vacker, begåvad och framgångsrik, också kan konsten att bananskalssnubbla. För inte ens Catwoman kan undkomma att ständigt recenseras och värderas på en och samma punkt – sin roll som kvinna.